Det var en fridfull sommardag i början av 1950-talet i det lilla sommarstugeområdet Johannesdal. Trots närheten till Stockholm hade området inte kommunalt vatten och avlopp. Dricksvatten hämtades i hinkar från handpumparna vid de fåtaliga brunnar som tomtexploatören Heiding låtit borra, medan vatten till tvätt, trädgårdsbevattning etc. kånkades från sjön av männen. Med ok på axlarna stretade de uppför backarna, en syssla som överflödiggjorde besök på gym, vilket för övrigt var ett påfund som skulle låta vänta på sig ännu många år. Vattnet som karlarna knäande under sina bördor levererade fick de slokande rabattblommorna att räta på sig och potatisen och morötterna i de mödosamt uppodlade trädgårdslanden på den tidigare skogsmarken att ta ny fart och kvinnorna att le.
Stockholms bebyggelse slutade vid Mälarhöjden och marken därifrån till Johannesdal utgjordes av skog, betesmark och åkrar under bondgårdarna i Sätra, Skärholmen och Vårby. Johannesdal tillhörde för övrigt fortfarande Huddinge kommun och elektriciteten som nyligen etablerats i området levererades från Fittja Elektriska.
Den vackra sommardagens stillhet bröts plötsligt av ett våldsamt oväsen. Serier av explosioner, smatter och dån ekade i backarna och fick fåglarna att lyfta, täta rökmoln doftande av bensin och olja drev fram. Var det ett överraskningsanfall av den lede fi, eller var det en oannonserad hemvärnsövning eller vad? Centrum för infernot tycktes vara beläget vid sjökanten nedanför Peterséns väg/Estbrötevägen. Försiktigt nalkades de djärvaste invånarna platsen. En dråplig syn mötte dem. I backen upp från sjön låg ett virrvarr av vita brandslangar, från vilka det på mängder av ställen med olika mellanrum sköt upp fontäner av vatten. Fontänernas styrka samvarierade med stigning och fall, tystnad och omstart under serier smällar från en oljesvart helvetesmaskin vid bröderna Österholms brygga. Och mitt i detta skuttade de tre bröderna Erik (förf:s pappa), Sven och John runt och lindade slangarna, vevade igång maskinen varje gång den hickade till och stannade, och de såg synnerligen belåtna ut. De tre bröderna var alla anställda vid Stockholms Brandkår, och därifrån hade de fått överta ett lager med kasserad brandslang. Till detta hade de kommit över en stånkande motor från en Chevrolet lastbil av 1928 års modell, som om den var på det humöret lät sig dras igång med handvev. Med en tillkopplad pump blev detta Johannesdals första maskindrivna bevattningsanläggning.Problemet var bara att 99% av vattnet aldrig nådde sin bestämmelseort, brödernas trädgårdsland. De många stora och små fontänerna längs slangarnas väg upp från stranden gjorde det uppenbart varför de kasserats. Så snart ett hål lindats uppstod ett nytt strax intill.
Men detta till trots, fröet till ett självgående i stället för ett gubbgående bevattningssystem var sått. Grannarna uppvaktade bröderna Österholm och ville vara med. Men det var lätt att inse att detta inte kunde vara den ultimata lösningen.Bara en sådan sak som att för att få en enda liter vatten ur en kran på tomten måste den gamla Chevamotorn vevas igång med dess buller (någon vidare ljuddämpare hade inte medföljt) och rökutveckling. Detta eftersom ”systemet” inte innefattade någon behållare som samlade upp en viss mängd och sedan pumpade ut det under tryck.
Att området nyligen hade fått tillgång till elektrisk ström gav emellertid lösningen till ett ”riktigt” sjövattensystem. Med bröderna Ö i spetsen gick grannarna vid Peterséns väg (som på den tiden hade en sträckning också utmed ängen) , Torpgläntan och Estbrötevägen samman och köpte en elmotor med pump som installerades i ett litet pumphus som man byggde vid sjöstranden, lade ner stålrör i marken upp till en hydrofor (=vattenbehållare under lufttryck), placerad i det lilla huset vid Estbrötevägen, varifrån stålrör grävdes ner längs de dåvarande grusvägarna till varje tomt , där de nöjda fruarna fyllde sina vattenkannor för att muntra upp sina luktärter och ringblommor mm. Johannesdals Västra Vattenförening var född. Förening förresten, några formaliteter skapades aldrig och än i dag fungerar systemet – bra – utan stadgar, årsmöte och styrelseval. Det tekniska sköts sedan många år av Gunnar Mellgren och det ekonomiska av undertecknad. Motor och andra delar har bytts ut under resans gång, men att för några få hundralappar om året få obegränsad tillgång till vatten för bevattning, biltvätt etc. är få villaägare i Stockholm förunnat.
Mycket snart efter starten kom propåer från stugägarna i resten av Johannesdal att få koppla in sig på systemet. Beräkningar gav dock vid handen att detta, för att ge fullgott tryck till alla, skulle kräva så kraftfulla motorer och pumpar att det inte kunde vara ekonomiskt försvarbart. Lösningen blev i stället att de i sin tur skapade ett eget system inom Johannesdals Östra Vattenförening.
När Stockholm började breda ut sig med start i Bredäng och Sätra och en stadsplan förkunnade att Johannesdal skulle omvandlas från sommarstugeområde till ett villaområde i Stockholms kommun i stället för Huddinge , med kommunalt vatten, asfalterade vägar etc. blev ängslan stor att de två sjövattensystemen inte skulle få finnas kvar. Dels stod ju pumphus och hydroforer på det som i stadsplanen betecknades parkmark, utan någon särskild avstyckning av deras markyta, dels behövde rörledningarna ligga kvar i parkmarken. Och framförallt var det nödvändigt att vattenledningarna skulle kunna gå längs gatorna och, inte minst viktigt, här och där kunna korsa gator. Den dåvarande styrelsen för Johannesdals Villaförening (som då hette Johannesdals Fastighetsägareförening) under ordföranden Widar Borg gjorde då en oerhört viktig och framsynt insats. I förhandlingar med Stockholms kommun om olika angelägenheter för Johannesdalsborna fick man fram ett åtagande från kommunen att anläggningarna oförändrat skulle få finnas kvar på sina platser. Och vad mera var, vid gatubyggandet lade kommunen ner ledningar där de inte gick på tomtmark och man byggde vägtrummor på de ställen där ledningarna behövde korsa gator.
Måtte framtida politiker och tjänstemän ha en lika pragmatisk och välvillig syn på Johannesdals miljövänliga bevattningssystem.
Rolf Österholm
Nov 2008